Man kan räkna veckorna till skolavslutningen på en hand och jag är rädd. Det är stökigt att sluta, det är slutarbeten i alla kurser som börjar bli klara och det är vår medan det samtidigt haglar och snöar till och från. Jag är rädd för att det här kommer bli mitt sista sommarlov och jag är rädd för att det kommer bli så jävla kul men samtidigt så jävla jobbigt. Det är vår sista sommar i Stockholm, allihopa, och det är vår sista sommar som påvägattblivuxna. För nästa år är det inte sommarlov, nästa år är vi arbetslösa, ensamma och långt långt bortom det vi någonsin kunnat tänka oss.
Det går att räkna skoldagar men jag vill inte, det går att räkna timmar tills vi slutar men jag vill inte. Det är så nära nu, att gå ut tvåan, bli äldst på skolan och att bära tyngden på sina axlar att klara gymnasiet. Jag är så rädd att hoppa av även om jag inte egentligen vill. Jag är så rädd att vakna en dag och hoppa av, för jag vill egentligen inte stanna kvar. Jag är färdig nu, klar med det som ska vara gjort. Jag är färdig att gå härifrån, ta mig någon annanstans och göra något annat. Alla säger att man ska njuta av tiden man har kvar, av tiden alla är hemma, av tiden när alla är samlade. Jag kan inte njuta av tiden alla är kvar, för jag vill inte vara kvar. Jag vill ut, bort, härifrån. Jag vill inte stanna på den här platsen även om jag vet att jag kommer stanna. Vara kvar. Klara mig. Gå ut. Ta studenten. Jag kommer lyckas om jag anstränger mig men jag vill inte anstränga mig. Jag vill inte vara här.
Man kan räkna veckorna till avslutningen på en hand och jag är rädd. Rädd att allt kommer förändras. Rädd att jag kommer fly härifrån. Rädd för att det här är det sista äventyret som påvägattblivuxen. Jag är rädd.
Linnea 