Jag kan ju erkänna att det är lite ut ur det blå som jag återkommer men plötsligt fick jag en känsla för att börja skriva igen och när det är så så ska man ju lyssna på den känslan.
Igår fick jag ett uppvaknande av mig själv, insåg att jag har tappat inte bara många väldigt nära vänner under min gymnasietid som börjat lida mot sitt slut, men även den del av mig som jag älskade allra mest när jag började för tre år sedan. Jag tänker inte avhumanisera mig eller anonymisera mig här, jag tänker vara jag och jag vill skriva. Det jag insåg var att jag för tre år sedan inte brydde mig ett skvatt om vad människor tyckte om mig, alls. Jag gick till skolan klädd som David Bowie och jag sydde klänningar av tidningar. Det viktiga var att jag var ett state of mind, jag var inte en vanlig jävla brud utan jag var Linnea. Jag saknar Linnea och nu tänker jag gå tillbaka in i eldsvådan och hitta Linnea.
Förhoppningsvis följer ni med mig på den resan. Att hitta tillbaka till Linnea som inte brydde sig, den Linnea som kunde promenera barfota genom hela staden i några få plusgrader och som gjorde precis det hon själv önskade göra.
Jag har sen jag slutade skriva här tagit hand om mig själv, jag tänker även klargöra att jag inte skäms eller tycker mina tidigare publikationer på denna blogg är jobbiga eller stela, de är ren sanning utifrån mitt perspektiv för tiden då de är skrivna, vissa är faktiskt riktigt bra, men om du nu dyker upp här i min egna lilla plats på intranätet så önskar jag att du begrundar dina idéer och tankar om mina texter innan du publicerar dem, var snälla jag är tillbaka.
Linnea 