Det är faktiskt inte så illa som rubriken tyder, men ja här sitter jag ensam en lördag kväll med en whiskey sour och lider av ångest, idag har jag sorterat min bokhylla i färg ordning och kommit så pass långt in i boken “det finns en krog på väg till varje revolution” att jag förstår varför det aldrig sker någon revolution. Jag vill ha revolution tänkte jag när jag satte mig ner med den illrosa boken på sängen och sträckläste i tre timmar. Den är ännu inte slut men mest är det diskussionen och varför Marx inte kysste sin fru kvar och det vet man ju redan.
Och i övrigt så behöver jag händelse, rörelse, ,spänning, jag saknar spänningen, jag vill att det ska hända något det är som i somras när jag insåg att jag läste fem böcker på en vecka men fortfarande var rastlös, vet faktiskt inte riktigt varför men det är som när en plötsligt sitter på toaletten läsandes “Hatet” och vill skrika, det bara händer och sen så är ögonblicket över en fortsätter läsa mediokra romaner som ingen vet existerar och sen plötsligt så inser en att det är spänningen som saknas i livet, eller att det är antirasismen eller feminismen som behöver höjas och paniken sprider sig ut i blodomloppet och en får plötsligt en känsla av att;
Varför sitter jag här å skiter och läser om detta samhälle när jag kan förändra det?
Lite så känns mitt liv. Varför skriver jag ett inlägg om min identitetskris istället för att göra något åt den, typ dricka en whisky rent och dra till dovas? I och för sig så är det ju dit jag är på väg men jag tror att det är onyttigt för min kris ärligt talat. Jag vet vilka dom är som sitter på dovas och dricker sin åbro varje lördag jag har till och med redan hånglat med var fjärde jävel på chovve men jag är ju inte en av dem. Jag är ju Linnea, DaLinz passade så bra in i stämningen på dovas men jag är inte säker på att Linnea gör det längre.
Jag har skrivit en novell också. Den kanske syns till om ett tag.
Linnea 