Sist jag kände såhär var för två år sen, det är som att allting faller, allting tar slut, som en stor seg tomhet som dyker upp och gör att kroppen blir ofrivilligt destruktiv. Sist jag kände såhär så försvann någon, någon tog ett steg jag inte var redo för och jag var spelade ut känslorna så gott det gick på mig själv. Nu är det bara samma sega tomhet i mitt bröst som växer sig stark och som inte försvinner oavsett hur mycket jag dricker eller hur mycket jag sysselsätter.

Jag är tom och kall och bryr mig inte om någonting, ,jag kan inte ta tag i saker, jag kan inte bearbeta, känna eller bry mig. Jag är kall och ingen vet varför. Det kanske var något som försvann där när alla tog tag i det de ville men inte jag. Jag är kvar och stampar och tycker att jag är precis som vanligt men jag bygger sakta men säkert upp en mur mot alla omkring mig och går inte att ta in. Jag kan inte förstå varför men kroppen vill slåss och kroppen vill fly och det är det jag är.

Jag är den som springer när det brinner och den som försvinner när det inte brinner. Jag är en av dom som ingen vill vara, en sån som flyr. Det triggas igång när jag är dålig, när jag inte gör det jag bör och plötsligt ser jag mig själv lika skadad som förr men på ett annat sätt. Ärret på knäskålen värker och vill börja blöda igen, jag vill läcka, så ur alla dåliga idéer ur mig men det går inte. Så jag jobbar sakta och säkert mot en undergång för den här gången har jag inget att komma tillbaka till, det finns inget skyddsnät den här gången. Det finns ingen som kommer plocka upp, torka bort, lyssna.

Jag har gjort det här förut, jag vet hur det blir men skillnaden är att det inte är någon här denna gång. Det är ingen som kommer springa in och säga stop, det är ingen som kommer lyssna, tänka, reflektera, hjälpa. Det är ingen som kommer stanna för jag har gjort det här förut och en gång är ingen gång men två gånger är droppen.

Jag är slut. Så stanna snälla, lyssna snälla, bry er snälla, för jag kan inte plocka upp mig själv en gång till.