Att få någonting att gå sönder

Du kommer gå sönder. Det är en  naturlig väg att någon gång tappa allt och gå sönder.

Jag är trasig. Du är också trasig. Redan när vi börjar är det dåligt. Det var aldrig bra. Jag kvävs. Jag är kvävd i  mina egna ångestsmärtor. Vi kommer att gå sönder. Jag kommer gå sönder. Det är naturens väg att säga att vi inte ska finnas. Jag går sönder av dina blickar. Jag går sönder av dig. Du bryter mig i små små bitar precis som dom alltid har gjort när dom klivit på mig. Och nu kliver du på mig. Jag ska resa mig igen. Jag ska ta mig upp. Men jag är inte uppe. Jag är någon annan. Och någonting måste gå sönder. Du måste gå sönder.

Du ska gå sönder precis lika mycket som jag har gått sönder.

Rör inte våra rättigheter

Det har sedan 40 år tillbaka funnits en fri aborträtt i Sverige, den innebär en rätt att kunna genomföra en säker abort utan att bli ifrågasatt fram till artonde veckan i en graviditet. Den har använts av många livmodersbärare som blivit gravida ofrivilligt, en otrolig massa personer har blivit lättade av denna rätt, känt en trygghet i denna rätt, haft en säkerhet i denna rätt, att oavsett vad som händer aldrig behöva föda ett barn som inte önskas.

När en person misstänker graviditet är aborträtten som absolut viktigast, att känna en trygghet, en säkerhet, allt som händer om personen skulle vara gravid skulle ske på dennes egna villkor. Inte på föräldrars, släktingars, den andra föräldern till fostret, läkarens, utan på den drabbade personens helt egna villkor.

Att ha rätten över sin egen kropp är något människor världen över slåss för varje dag. Vi slogs också för den rätten hur länge som helst. Det handlar inte om att vissa ser det som mord på foster, det handlar om att vi livmodersbärare som har turen att få leva i Sverige fortfarande ska ha rätt över våra egna kroppar. Min kropp ska inte behöva föda ett barn jag inte vill ha, min kropp ska inte behöva genomgå den process som en graviditet är, om inte jag vill det.

Så fort politikerna börjar kommentera dessa lagars legitimitet, fråga då om vi ska ta bort lagen om att förbjuda barnaga? Fråga om vi ska ta bort lagen om våld mot tjänsteman? Fråga om lagen om misshandel borde tas bort i samma veva? Ska vi låta personer våldta, slå, misshandla, mörda andra människor? Det är inte ett argument mot aborträtten “att det dödar ett barn”, det är ett argument mot friheten till sin egen kropp som livmodersbärare. Man kan inte döda något som fortfarande är beroende av en annan människa för att leva. Man kan inte anse ett foster som inte kan leva utanför livmodern vara ett barn. Det är ett befruktat ägg, en spermie i ett ägg, en blodklump. Det finns förståelse för att man inte är tillåten att genomföra abort på ett foster som skulle kunna leva utanför livmodern då denne individ uppenbarligen skulle kunna klara att andas och leva av sig själv. Men rör inte vår aborträtt när barnet fortfarande behöver en livmoder för att leva. Rör inte rätten för mig att bestämma över min kropp, och låt inte Sverige gå tillbaka till regleringar kring abort. Rör inte våra rättigheter som vi efter lång tid har fått.

Politikerna har plötsligt upplyst en hel massa människor om vad det finns för faktiskt värde i våra rättigheter som vi lyckats ta. Vår rätt att oavsett vad faktiskt bestämma över våra egna kroppar. När aborträtten kommer upp på diskussion ännu en gång blir jag ännu lite argare. För vi vet hur lång tid det tog att ta denna rättighet. Det är en rätt människor världen över fortfarande kämpar för att få. Det är en rätt många tagit för givet, men glöm aldrig hur mycket vi kommer behöva slåss för att få den tillbaka. Glöm aldrig hur viktig rätten till sin egen kropp är. Glöm aldrig hur en reform av abortlagstiftningen skulle skada människor som idag känner sig trygga.

Upp till kamp!

Sist jag kände såhär var för två år sen, det är som att allting faller, allting tar slut, som en stor seg tomhet som dyker upp och gör att kroppen blir ofrivilligt destruktiv. Sist jag kände såhär så försvann någon, någon tog ett steg jag inte var redo för och jag var spelade ut känslorna så gott det gick på mig själv. Nu är det bara samma sega tomhet i mitt bröst som växer sig stark och som inte försvinner oavsett hur mycket jag dricker eller hur mycket jag sysselsätter.

Jag är tom och kall och bryr mig inte om någonting, ,jag kan inte ta tag i saker, jag kan inte bearbeta, känna eller bry mig. Jag är kall och ingen vet varför. Det kanske var något som försvann där när alla tog tag i det de ville men inte jag. Jag är kvar och stampar och tycker att jag är precis som vanligt men jag bygger sakta men säkert upp en mur mot alla omkring mig och går inte att ta in. Jag kan inte förstå varför men kroppen vill slåss och kroppen vill fly och det är det jag är.

Jag är den som springer när det brinner och den som försvinner när det inte brinner. Jag är en av dom som ingen vill vara, en sån som flyr. Det triggas igång när jag är dålig, när jag inte gör det jag bör och plötsligt ser jag mig själv lika skadad som förr men på ett annat sätt. Ärret på knäskålen värker och vill börja blöda igen, jag vill läcka, så ur alla dåliga idéer ur mig men det går inte. Så jag jobbar sakta och säkert mot en undergång för den här gången har jag inget att komma tillbaka till, det finns inget skyddsnät den här gången. Det finns ingen som kommer plocka upp, torka bort, lyssna.

Jag har gjort det här förut, jag vet hur det blir men skillnaden är att det inte är någon här denna gång. Det är ingen som kommer springa in och säga stop, det är ingen som kommer lyssna, tänka, reflektera, hjälpa. Det är ingen som kommer stanna för jag har gjort det här förut och en gång är ingen gång men två gånger är droppen.

Jag är slut. Så stanna snälla, lyssna snälla, bry er snälla, för jag kan inte plocka upp mig själv en gång till.

När ingen längre lyssnar

Det finns vissa saker som faktiskt känns relevanta att dela med sig av, men plötsligt är det som att omvärlden har slutat lyssna. Det är som att alla som skulle brytt sig har slutat bry sig, alla som borde ha lyssnat går därifrån. Det är lite som när hela klassen skolkar och läraren står där och väntar men ingen kommer. Jag vill dela med mig, jag vill lära ut, jag vill låta människor veta att dom inte är ensamma, jag vill bidra, men ni har slutat lyssna.

Det finns inte längre något gehör och jag vet inte hur jag ska formulera, förändra, komplexisera för att ni ska lyssna längre. Jag vet inte hur jag ska uppmärksamma, konkretisera, omformulera för att ni ska lyssna.

Jag kanske bara borde vara tyst tills någon frågar om min kunskap. Eller tyst tills någon frågar om hjälp, men jag vill inte vara tyst, jag tystas inte ner. Jag läser och vill berätta och lär mig och vill förklara. Jag kanske inte fungerar som er, jag kanske inte fungerar alls men jag vill förklara, formulera, fantisera och jag vill dela med mig. Jag vill berätta och se vad ni säger. Men det är ingen som vill höra.

En frukost av lögner

Ni vet när en vaknar upp och inte vet vart en befinner sig, ni vet när en sen inser fragmentet av alla lögner som man drog kvällen innan men kan inte riktigt definiera hur ingående en var när en förklarade för sin nästa vad en sysselsatte sig med. När en plötsligt vaknar upp och förstår att lögnerna måste fortgå för nu kan du inte vända tillbaka och säga som det faktiskt är, i och för sig är oddsen för att träffas igen väldigt låga och du är ju troligen inte kvar i samma stad mer än ett halvår till men du behöver ju ändå snirkla dig ur dessa lögner utan att bli påkommen.

Du vill ju egentligen inte heller stanna på frukost men ditt huvud säger att det är en fruktansvärt dum idé att åka hem på fastande mage så du slår dig ner, ber om kaffe, får en macka, blir erbjuden glass och dom är trevliga, det försvinner dock fort när du inser att du måste dra samma lögner igen fast nykter och snirklas då in ännu mer i vad du sagt. Du kanske försäger dig, men du slipper ju se dessa människor igen och plötsligt är den du somnade bredvids rumskompis väldigt intresserad av dina studier på universitetet. Plötsligt behöver du ljuga ihop kurser som inte finns blandat med kurser som du gått och du hamnar i en situation där du plötsligt behöver förklara dig för mycket och du tar dig ur detta genom att smidigt säga att du borde nog gå nu för ja, du ska på en grej, dom ska ju ändå bara tvätta och städa och ha en vanlig söndag så du smiter. Du smiter från den du var i lägenheten där du inte visste att du var och återgår till att vara en vanligt livsnjutare som inte visste vart du vaknade.

Ni vet när en vaknar och inte vet vart en befinner sig, när en inser att hålla uppe gårdagens lögner är det svåraste att göra när huvudet känns som soppmos och du bara vill somna om, ni vet när en vaknar och inser att jag kommer aldrig kunna se den här personen bredvid mig i ögonen och tala sanning.

Mitt nya alterego är alltså odefinierad livsnjutare som studerar oklara saker för att kunna bli “bildad”, född två år tidigare än vad det står i passet och har inga planer att göra någonting i livet. Egentligen är jag ju bara jag med livsmål att göra stor konst och något som hjälper världen på samma gång.

en whisky sour och en förlorad personlighet

Det är faktiskt inte så illa som rubriken tyder, men ja här sitter jag ensam en lördag kväll med en whiskey sour och lider av ångest, idag har jag sorterat min bokhylla i färg ordning och kommit så pass långt in i boken “det finns en krog på väg till varje revolution” att jag förstår varför det aldrig sker någon revolution. Jag vill ha revolution tänkte jag när jag satte mig ner med den illrosa boken på sängen och sträckläste i tre timmar. Den är ännu inte slut men mest är det diskussionen och varför Marx inte kysste sin fru kvar och det vet man ju redan.

Och i övrigt så behöver jag händelse, rörelse, ,spänning, jag saknar spänningen, jag vill att det ska hända något det är som i somras när jag insåg att jag läste fem böcker på en vecka men fortfarande var rastlös, vet faktiskt inte riktigt varför men det är som när en plötsligt sitter på toaletten läsandes “Hatet” och vill skrika, det bara händer och sen så är ögonblicket över en fortsätter läsa mediokra romaner som ingen vet existerar och sen plötsligt så inser en att det är spänningen som saknas i livet, eller att det är antirasismen eller feminismen som behöver höjas och paniken sprider sig ut i blodomloppet och en får plötsligt en känsla av att;

Varför sitter jag här å skiter och läser om detta samhälle när jag kan förändra det?

Lite så känns mitt liv. Varför skriver jag ett inlägg om min identitetskris istället för att göra något åt den, typ dricka en whisky rent och dra till dovas? I och för sig så är det ju dit jag är på väg men jag tror att det är onyttigt för min kris ärligt talat. Jag vet vilka dom är som sitter på dovas och dricker sin åbro varje lördag jag har till och med redan hånglat med var fjärde jävel på chovve men jag är ju inte en av dem. Jag är ju Linnea, DaLinz passade så bra in i stämningen på dovas men jag är inte säker på att Linnea gör det längre.

Jag har skrivit en novell också. Den kanske syns till om ett tag.

Harduingetmankandansatill?

Så sitter man här en fredag örmiddag då en egentligen borde ha tagit sig samman och gjort något av dagen men man lyssnar på bob hund och försöker bestämma sig i livet, nej men jag ska ju ändå gå till gymmet men jag vet inte hurvida jag vill det för egentligen är det ju mycket skönare att sitta i sängen och äta chips hela dagen, jag tror att jag kanske äter för lite chips, dock har denna veckas rutin blivit att byta ut middagen mig några glas zumbali och det är ju intw så nyttigt men ganska gott för själen. Efter att jag spräckt min menskopp, köpt en ny och skaffat mig massa myntrör lyckades jag i alla fall dricka så pass mycket Norrland guld att det igår luktade öl när jag kissade.

Hej cyberspace

Jag kan ju erkänna att det är lite ut ur det blå som jag återkommer men plötsligt fick jag en känsla för att börja skriva igen och när det är så så ska man ju lyssna på den känslan.

Igår fick jag ett uppvaknande av mig själv, insåg att jag har tappat inte bara många väldigt nära vänner under min gymnasietid som börjat lida mot sitt slut, men även den del av mig som jag älskade allra mest när jag började för tre år sedan. Jag tänker inte avhumanisera mig eller anonymisera mig här, jag tänker vara jag och jag vill skriva. Det jag insåg var att jag för tre år sedan inte brydde mig ett skvatt om vad människor tyckte om mig, alls. Jag gick till skolan klädd som David Bowie och jag sydde klänningar av tidningar. Det viktiga var att jag var ett state of mind, jag var inte en vanlig jävla brud utan jag var Linnea. Jag saknar Linnea och nu tänker jag gå tillbaka in i eldsvådan och hitta Linnea.

Förhoppningsvis följer ni med mig på den resan. Att hitta tillbaka till Linnea som inte brydde sig, den Linnea som kunde promenera barfota genom hela staden i några få plusgrader och som gjorde precis det hon själv önskade göra.

Jag har sen jag slutade skriva här tagit hand om mig själv, jag tänker även klargöra att jag inte skäms eller tycker mina tidigare publikationer på denna blogg är jobbiga eller stela, de är ren sanning utifrån mitt perspektiv för tiden då de är skrivna, vissa är faktiskt riktigt bra, men om du nu dyker upp här i min egna lilla plats på intranätet så önskar jag att du begrundar dina idéer och tankar om mina texter innan du publicerar dem, var snälla jag är tillbaka.

Jag smsar med Maja om livet och äter godis ur en trasig påse. Passar systeryster och får jordgubbar till efterrätt. Jag målar serier om genusperspektiv och lyssnar på föreläsningar som inte spelar någon roll. Jag går som på nålar och stressar sönder gång på gång och ligger ensam i min säng och har ångest i några timmar tills jag får smset om att inte glömma skriva grupprapporten eller göra en podcast eller lämna in något irrelevant. Mamma har köpt rött te till mig och nya skor. Dom skaver lite men det är okej för dom är skinande rena och jag kan ha dem på tågluffen utan att få ont i fötterna av sandaler. Ibland ringer befälsbokarna och vill att jag ska ta en kurs och jag måste alltid säga nej för dom verkar inte förstå att jag faktiskt inte kan. Jag har en bakgrundsbild från festen i blå hallen på mobilen och blir lite lyckligare över den trasiga trumpinnen som numer bor under min säng. Jag träffar människor utan att registrera deras känslor och jag sitter på mitt rum och tänker att en annan dag, då kan jag göra det här, men en annan dag kommer aldrig. Jag tror att jag är lite kaotisk för tillfället för även om solen är uppe hela tiden så är jag inte mer jag. Förutom fräknarna då, som sakta men säkert börjar invadera mitt ansikte. Jag hoppas syster får några i år också.

Det sista

Man kan räkna veckorna till skolavslutningen på en hand och jag är rädd. Det är stökigt att sluta, det är slutarbeten i alla kurser som börjar bli klara och det är vår medan det samtidigt haglar och snöar till och från. Jag är rädd för att det här kommer bli mitt sista sommarlov och jag är rädd för att det kommer bli så jävla kul men samtidigt så jävla jobbigt. Det är vår sista sommar i Stockholm, allihopa, och det är vår sista sommar som påvägattblivuxna. För nästa år är det inte sommarlov, nästa år är vi arbetslösa, ensamma och långt långt bortom det vi någonsin kunnat tänka oss.

Det går att räkna skoldagar men jag vill inte, det går att räkna timmar tills vi slutar men jag vill inte. Det är så nära nu, att gå ut tvåan, bli äldst på skolan och att bära tyngden på sina axlar att klara gymnasiet. Jag är så rädd att hoppa av även om jag inte egentligen vill. Jag är så rädd att vakna en dag och hoppa av, för jag vill egentligen inte stanna kvar. Jag är färdig nu, klar med det som ska vara gjort. Jag är färdig att gå härifrån, ta mig någon annanstans och göra något annat. Alla säger att man ska njuta av tiden man har kvar, av tiden alla är hemma, av tiden när alla är samlade. Jag kan inte njuta av tiden alla är kvar, för jag vill inte vara kvar. Jag vill ut, bort, härifrån. Jag vill inte stanna på den här platsen även om jag vet att jag kommer stanna. Vara kvar. Klara mig. Gå ut. Ta studenten. Jag kommer lyckas om jag anstränger mig men jag vill inte anstränga mig. Jag vill inte vara här.

Man kan räkna veckorna till avslutningen på en hand och jag är rädd. Rädd att allt kommer förändras. Rädd att jag kommer fly härifrån. Rädd för att det här är det sista äventyret som påvägattblivuxen. Jag är rädd.